På en av Aftonbladets
kulturfester för kanske femton år sedan blev jag presenterad för chefen för ett
av Sveriges största förlag. När han insåg vem jag var, och att jag dittills
bara publicerat poesi, lyckades han i fyllan fästa blicken på mig, den var glad
och uppsluppen. Sedan tog han handen ur fickan, gjorde tummen ned, sa ”poesi”,
följt av ett pruttljud, och gick. Jag tror att denne förlagschef verkligen
hyste en djup misstro mot poesi, att hans reaktion kom från hjärtat, inte från
förlagets marknadsavdelning.
(…)
Men det finns pengar, de bara
fördelas annorlunda än för tjugo år sedan. Det är naivt att inte se ett samband
mellan det faktum att svenska aktiebolag i dag i snitt delar ut 60 procent av
vinsten till aktieägarna mot 8 procent på 1980-talet, och det faktum att allt
fler svenska författare under denna tidsperiod fått höra från sina redaktörer
att deras manus kan bli ”svåra att få igenom hos marknadsavdelningen”.
(…)

– Lars Hermansson skriver i Aftonbladet i forbindelse med debatten om
litteraturkritikkens status og betydning – ikke mindst i dagbladene – der i
øjeblikket pågår i Sverige.